Här kommer jag att samla lite info om AVM som jag hittat på nätet..

Bilden visar ett AVM i hjärnan taget under en kärlröntgen (angiografi).

Såhär beskriver socialstyrelsen AVM:

Arteriovenösa missbildningar i hjärnan (cerebrala AVM)

Beskrivning av sjukdomen

Arteriovenösa missbildningar (AVM) i hjärnan är nystan av onormala kärl. En AVM består av tre komponenter: artärer som leder blod till ett nidus. Detta består av tunnväggiga onormala kärl. Från nidus leds blodet över i en eller flera dränerande vener.

Blodet i en AVM går direkt från artärer till vener utan att passera hjärnvävnad. Därför kan det vara ett stort blodflöde genom en AVM. Blodtrycket på den arteriella sidan är vanligen något lägre än normalt medan trycket på vensidan är högre än normalt. En AVM är vanligtvis medfödd, men i vuxen ålder har lesionen en tendens att växa, både vad gäller storlek och blodflöde. Ca 50 % av alla AVM presenterar sig med blödning, ca 25 % presenterar sig med epileptiska anfall och ca 25 % med andra klinisk manifestationer som huvudvärk och gradvis förlust av mentala och neurologiska funktioner.

Blödning.

Risken för blödning från en känd AVM har rapporterats ligga på 2 till 4 % per år. Vissa studier har funnit att blödningsrisken för dem som redan har haft en blödning är betydligt högre och kan vara ända upp till 18 % per år. Livstidsrisken för blödning är en viktig parameter. Dödligheten vid första blödningen är ca 10 till 15 %, medan sjukligheten är 50 %.

Epileptiska anfall.

Epileptiska anfall som debutsymtom finner man särskilt hos patienter med AVM nära motorcortex (rörelsebarken) och i temporal-loben (tinningloben). Risken för blödning hos patienter som fick sin AVM diagnostiserad till följd av ett epileptiskt anfall förefaller att vara ungefär densamma som för andra patienter med AVM.

Huvudvärk.

Ihållande huvudvärk kan vara symtom på AVM [6]. Vid bättre tillgång till MR-undersökningar skulle sannolikt ett ökande antal patienter få sin AVM diagnostiserad på grund av huvudvärk.

Neurologiska utfall.

Detta fenomen har antagits bero på bristande blodflöde i normalvävnaden runt AVM på grund av att blodet ”stjäls” bort från normalvävnaden till följd av det stora flödet i AVM. Trycket i de normala kärlen runt AVM är lägre än det som behövs för att ge en tillräcklig genomblödning i normalvävnaden.

Epidemiologi

Prevalensen av AVM, eller antalet personer i befolkningen med diagnostiserad sjukdom, förefaller vara ca 0,1 % (material från USA). Incidensen eller antalet nyupptäckta fall av AVM rapporteras i samma material vara 0,94 per 100 000 personer per år. Det vill säga ca 10 nya fall per år per 1 miljon invånare. I en svensk studie rapporterades 12,4 nyupptäckta fall av AVM per 1 miljon invånare.

Behandling

Det finns tre olika behandlingar för patienter med cerebrala: AVM, mikrokirurgi, embolisering och stereotaktisk strålkirurgi (SSK). I vissa fall kan det vara lämpligt med kombinationer av behandlingsalternativ. Det primära målet med all behandling är att helt avlägsna eller att tillsluta missbildningen. I vissa fall kan det vara befogat att inte försöka med behandling därför att risken vid behandling är större än risken i samband med sjukdomens naturliga förlopp. Valet av behandling måste göras individuellt på grundval av kunskaper om de olika behandlingsalternativen. Till hjälp i denna bedömning används den så kallade Spetzler-Martin-klassifikationen med femgradig skala, som är baserad på tre faktorer:

• storleken på AVM,

• om den har centralt vendränage eller inte,

• om den ligger i ett särskilt känsligt område av hjärnan eller inte.

Grad I är små (6 cm i diameter) som har centralt vendränage och som ligger i särskilt känsliga områden i hjärnan.

Mikrokirurgi.

Mikrokirurgi är den behandling som ger bäst resultat för patienter med AVM Spetzler grad I-III [10]. Behandlingen är mycket effektiv med en lyckandefrekvens (tillslutning av AVM) på 98-100 %. Risken för permanenta skador (morbiditet) är 0-3 %. För patienter med AVM grad IV och V är risken för permanent utfall efter mikrokirurgi ca 20 % i tidigare material. Dessutom har mikrokirurgin utvecklats med användning av navigation för att finna och tillsluta tillförande kärl tidigt under operationen. Detta kan bidra till att göra det mikrokirurgiska ingreppet enklare och tryggare [17,18].

Embolisering.

Embolisering utvecklades ursprungligen som ett alternativ till kirurgisk behandling, särskilt vid AVM med djupa och svårtillgängliga tillförande artärer. Kateterteknologi och emboliseringsmaterial har utvecklats mycket på senare år. Det material som används mest nu är cyanoakrylat och onyx. Embolisering är förenad med en risk för permanent skada (morbiditet) på 10-20 %, en mortalitet på 1-7 % och en total komplikationsfrekvens på 25 % [12,13]. Med embolisering som enda terapi kommer AVM efter hand att öppna sig på nytt, men i 10-20 % av fallen kan man uppnå en fullständig tillslutning av AVM [12,13]. Partiell embolisering har i några fall använts för att reducera blodflödet i AVM som inte går att behandla komplett. Denna praxis kan minska symtom som t.ex. huvudvärk, men den reducerar knappast blödningsrisken. Tvärtom kan blödningsrisken öka om även vendränaget blir partiellt emboliserat.

Stereotaktisk strålkirurgi.

Detta koncept är baserat på en målinriktad bestrålning av AVM som gör att cellerna i kärlväggen skadas. Kärlväggen sväller och det kan efter hand leda till att kärlet tillsluts. De vanligaste formerna av stereotaktisk strålbehandling är gammakniv och linjäraccele-rator (LINAC). Gammakniven, som utvecklades i Sverige av Lars Leksell, använder kobolt-60-källor, medan LINAC använder högenergetiska röntgenstrålar. Gammakniv och LINAC används vanligen på små AVM. Denna behandling ger en fullständig tillslutning av små AVM (< 3 cm i diameter) i ca 80 % av fallen och om AVM är lite större endast i 50 % av fallen [14]. Det tar 2 till 3 år att uppnå en tillslutning. Risken för blödning under perioden fram till tillslutning av AVM är åtminstone under det första året inte något lägre än vid en obehandlad AVM. Risken för komplikationer är något beroende av stråldosen, men om man ska uppnå en tillräcklig tillslutning måste man förvänta sig neurologiska utfall på grund av strålnekros i 5 % av fallen efter första strålbehandlingen och i 12 % av fallen efter en eventuell andra strålbehandling [14,15]. Den viktigaste in-dikationen för stereotaktisk strålbehandling är därför patienter med små AVM (< 3cm i diameter) som ligger så djupt och är så svårtillgängliga att annan behandling medför större risk än stereotaktisk strålkirurgi. LINAC ger också en möjlighet till behandling även av större AVM men detta är ett behandlingsalternativ för stora AVM som inte kan behandlas annorlunda. Det tredje SSK-metod, som är ännu mer sällsynt, är behandling av AVM med protonterapi från s.k. cyklotron. Denna apparatur, som primärt används för behandling av tumörer, ger också en hög precision och används framförallt på patienter med små AVM.

Val av behandling

Det naturliga behandlingsvalet för Spetzler-Martin grad I-III är mikrokirurgi. Svagheten med strålkniven är att upp till 20 % av lesionerna, även dem som är <3 cm i diameter, inte kommer att tillslutas och att blödningsrisken, åtminstone under det första året efter behandling, är lika stor som vid en obehandlad lesion. Undantaget kan vara lesioner som sitter mycket djupt i hjärnan och där morbiditeten kan överstiga den som man kommer att få vid stereotaktisk strålbehandling. Då kan det vara rätt att välja strålkniv. Vid lesioner som tryggt kan behandlas med mikrokirurgi är denna metod det naturliga valet. I sådana fall finns ingen anledning till preoperativ embolisering. Detta kan i värsta fall öka kompli-kationsrisken och kommer definitivt att öka kostnaderna. Vid stora och komplicerade AVM kan den bästa hanteringen vara att inte erbjuda någon behandling. Vissa studier har funnit att en partiell behandling, som inte ger full ocklusion av AVM, kan leda till större komplikationsfrekvens än ingen behandling. I vissa fall är det rätt att erbjuda preoperativ embolisering. Detta gäller komplexa AVM där en preoperativ embolisering kommer att innebär att det senare blir möjligt att avlägsna AVM med mikrokirurgi, ev. strålbehandling. Trots en betydande risk för permanent neurologiskt utfall, kan detta vara en korrekt behandling av dessa stora komplexa AVM.

Källa: http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/8534/2009-130-9_20091309.pdf