Idag fick jag prata med neurologen Arne Roos på Sahlgrenska om mitt AVM, vilket kändes bra.
Den sitter lite krångligt till och hans bedömning var att det varken går att operera utan stor risk för att skada anslutande blodkärl eller att genomföra en s.k. embolisering eftersom man inte kommer åt den på ett bra sätt. Det som han rekommenderade var behandling med stereotaktisk strålkirurgi (SSK) vilket innebär att joniserande strålning riktas in mot AVM-et med hög precision. Om tillräckligt hög stråldos kan ges till hela kärlnystanet påverkas kärlväggarna så att blodflödet upphör, kärlen täpps till och den annars överhängande risken för blödning kan elimineras.
Se bild nedan
Genom denna behandling så brukar ca 80% av patienterna bli friska, så det verkar ju lovande. Man får sen gå på årliga röntgenkontroller och det tar ca 2-3 år innan man kan bedöma om det har lyckats eller ej.
Vad som händer härnäst är att jag får en kallelse från Jubileumskliniken på Sahlgrenska i höst för att genomgå strålningsbehandlingen och under tiden får jag ta mina mediciner och försöka leva så normalt som möjligt.
Krya på dig Timo!
Ingen vet vad vi måste möta. Nu har du ditt namngivet och det är bra att möta en känd motståndare.
Kartlagd. Och spelsystem o taktlk bestämt därefter.
AVM:et skall mosas!
Och du har en stor heja-klack till vilken vi ansluter oss!
Kramar från Klas & Petra
Tack för supporten Klas o Petra… 🙂
Ja visst är det skönt att äntligen veta vad som väntar framöver. Det som har varit jobbigt är ovissheten och nu när man vet så får man anpassa sig till det helt enkelt. 🙂
Ha en jätteskön sommar !!!! 🙂
Kram
Timo
Hej Timo!
Har ju träffat på både Annika och Raimo när jag varit på Akzo i Bohus via jobbet, så jag visste att du fått något obehagligt och inväntade mer besked om vad det kunde vara och innebära.
Pratade med Klas igår kväll som berättade om din blogg, som jag nu läst. Bra gjord tyckte Klas, så även jag.
Jag har ju hustru och barn själv så det går hyggligt bra att ta förstå de känslor du förmedlar, även om det är självklart omöjligt att ta in den verklighet du måste hantera framåt.
Nå väl, du har tävlat i matte och i skytteligatoppen med Eje Marberg och har du klarat det så klarar du av detta också, haha! När man lipar efter en förlorad basketmatch i klassens skolgympa, då har man en rejäl vinnarinstinkt, använd den. Minns dock inte om det var du eller Eje som lipade mest…
Hoppas du nu efter behandlingsbeslutet kan landa ner bra och få en mer normal vardag igen.
Kram Kjell
Hej Kjell,
Kul att höra ifrån dig. Jo då, det känns märkligt och surrealistiskt att uppleva detta. Denna AVM har jag ju tydligen haft i huvet hela mitt liv och såna här stunder så blir man ju påmind om livets bräcklighet. Eftersom jag hade svårt att hitta andras berättelser på nätet om detta så kändes det bra att skriva av sig. Men jag känner åtminstone hopp om att detta skall fixa sig nu.
Kul också att du påminner om tävlingarna med Eje i skolan 🙂 och det var nog så att vi tävlade om allt oavsett om det var vanliga skolämnen eller i gymnastiken. Vi spelade ju också fotboll ihop i Göta BK en kort tid, typ P16 och minns en match mot Lödöse BK som vi vann med typ 12-0 och jag gjorde 7 eller 8 mål och han ”bara” 3-4 och han gick av plan och grät trots att vi vann :-). Sen blev ju Eje svensk mästare i brottning och det var ju inte svårt att förstå. 🙂
Jag har nu varit på Dana Cup i fotboll i Danmark med familjen en vecka, sonen Felix spelar i LNIKs P16 lag. Pojkarna bodde på en skola och ganska många av föräldrarna hade hyrt ett hus tillsammans där vi umgicks och hade trevligt. Vi män spelade bl.a boule mot kvinnorna och fick stryk, men inte grät jag för det, även om de andra nog noterade att min s.k. vinnarskalle nog finns kvar fortfarande 🙂
Nu skall jag vara ledig en vecka till, sen skall jag försöka börja jobba i Norge igen tills jag får besked från Sahlgrenska när jag skall genomgå min strålbehandling och sen får vi se vad som händer..
Kram
Timo