Det var nu ganska längesen som jag uppdaterade här och tänkte sammanfatta läget.

Senast så skrev jag att jag hade genomfört angiografin för att kontrollera om min strålbehandling hade varit lyckad och kan nu glädja mig själv och alla andra med att den faktiskt var lyckad eller som Dr Arne Roos på Neurologen kortfattat meddelade via brev ”AVM strålat -14, 3 års angiografi nu visar ingen kvarvarande shunt” dvs blev friskförklarad.

Har sedan dess sakteligen trappat ner på användandet av Keppra och har sen i januari slutat helt. Jag har inte upplevt några känningar och börjar så sakteliga återgå till det normala.

Jag har fortfarande kvar kontakten med Neurologen NÄL och vad jag förstår så kan det efter strålningen finnas ärrbildningar kvar där man strålat, så man kan få retningar som kan ge symptom, men har inte upplevt något sådant ännu.

Till er som läser detta och har drabbats av något liknande så är jag ett levande bevis på att det finns hopp och behandling. Visst har det varit en berg o dalbana stundtals när man inte har vetat vad som skall hända, men har ju hela tiden haft hopp om att det ska gå bra..

Ha det gött där ute och kanhända slänger jag ut en blänkare framöver om hur det går..

Har väntat ett tag på att få angiografin gjord för att få reda på om min strålbehandling har varit lyckad.

Incheckning 07.45 på Neuro dagvård på Sahlgrenska för inskrivning och förberedelse inför angion.  Väl iordninggjord så fick jag blev jag rullad till kärlröntgen kl 9.00 och angiografin innebär kort (som jag har beskrivit tidigare) att man för en kateter via ett stort blodkärl i ljumsken till de blodkärl man vill undersöka, i mitt fall hjärnan.

Detta var den tredje gången jag har gjort detta , men inte heller denna gång var det speciellt angenämt.

Resultatet får jag inte veta förrän läkarteamet neurologen har analyserat och gjort sin bedömning, men jag fick i alla fall ett positivt (men preliminärt) förhandsbesked att strålningen för tre år sen verkar ha varit lyckad.

Återkommer närjag fått besked om utgången…

Då har jag fått min kallelse till angiografin (om vad detta är kan ni läsa i ett tidigare inlägg) och det blir den 16 april. En heldag på neurologen på Sahlgrenska, inget man ser fram emot, men det måste ju göras. Förhoppningsvis så får man ett tydligt besked om hur det står till efter det. Magnetröntgen visade ju att AVM-en hade krympt, men denna undersökningen ska, hoppas jag, ge ett besked om det behövs en ny stereotaktiskt strålning, eller om jag får leva med detta. Åtminstone vill jag veta om jag kan minska mina mediciner..

För tillfället mår jag hyfsat, men det har ju varit lite upp och ner och vet inte om det beror på medicinerna eller om det finns missbildningar som fortfarande påverkar. Jag får återkomma lite senare när det närmar sig..

Ha det gött där ute 🙂

Då var min treårsuppföljning efter min stereotaktiska strålning genomförd idag genom en MR (magnetröntgen) på Uddevalla sjukhus. In i en tub med med huvet först och huvet fixerat i plasthjälm i en torktumlare med hög ljudvolym. Själva undersökningen tog ca en timma och först så strålades huvudet utan kontrastvätska och därefter med detsamma. Nu hoppas jag att bilderna blir bra och man kan dra några vettiga slutsatser. Jag tror dock att förutom denna MR så behöver jag dessutom genomföra en angiografi på Sahlgrenska för att man skall vara helt säker på utfallet..

Utfallet av denna undersökning lär jag nog inte få besked om förrän om 2 veckor…

Då var det dags (har varit dålig på att skriva här det senaste :-)) att uppdatera vad som händer, det har ju gått snart 3 år sen sen jag genomgick den stereotaktiska strålningen på Karolinska och har väntat på kallelse till en uppföljning av hur det har gått. Eftersom jag inget hört så ringde jag upp Neurologen på NÄL och döm av min förvåning när det visade sig att de inte ens hade några uppgifter om att jag hade genomfört strålbehandlingen. Jag fick prata länge med en läkare och JAG fick uppdatera läkaren om vad som hänt. Man slår sig för pannan…

Men de lovade att undersöka vad som hänt med mina journaler. Jag blev ju remitterad från NÄL till Sahlgrenska för behandling och när jag skulle genomföra min strålning där var ju den strålkniven som jag skulle behandlas med trasig, och blev därför remitterad till Karolinska i Stockholm. Detta kan ni läsa om i ett annat inlägg här på sidan.

Man vill ju veta om behandlingen har varit lyckad, speciellt som jag fortfarande går på starka mediciner (Keppra). Den senaste tiden har jag dessutom känt mig lite snurrig och yr emmellanåt och vill ju veta om det beror på medicinen eller att strålbehandlingen kanske inte var helt lyckad.

Återkommer när jag vet mera, tills dess ha det gött…

Det var ett tag sen jag uppdaterade här sist, men vet inte om det är novembermörkret som inspirerar. Det är mörkt på morgonen när man åker till jobbet och mörkt när man åker hem och där i mellan är det konstant grått.. 🙂 . Då känns det lite inspirerande att skriva av sig lite..

Nu har det gått snart 2 år sen jag gjorde min strålknivsbehandling och jag väntar fortfarande på en kallelse till uppföljning. Såklart är man nyfiken om AVM-et har krympt..

Åtminstone har jag inte haft några krampanfall sen jag hamnade på sjukhus för över 2 år sedan och jag vet faktiskt inte om det beror på medicinerna jag äter eller om mitt AVM faktiskt har krympt. Är så in i bängen nyfiken på att veta nu 🙂

Annars så känns det som om jag kan leva ett hyfsat normalt liv. Har varit ute och rest i omgångar , men har tyvärr lagt träningen på is och hoppas att jag kan återuppta löpträningen inom en snar framtid.

Får väl skriva här igen när jag får kallelse till återbesök, tills dess får ni ha det så gött därute, vilka ni än är som läser dessa rader 😉

Nu har det snart gått ett och ett halvt år sen jag gjorde min strålknivsbehandling och väntar fortfarande på en kallelse till att bli undersökt. Räknar inte med att det sker på denna sidan semestern, så det får väl anstå till hösten…

Lite märkligt är det också att jag nu jobbar med system och utrustningar som används inom det område som jag har behandlats för 🙂 Inte alla som jobbar inom området som har testat utrustningen på riktigt 😉

Fast helst hade jag väl låtit bli förstås, att behöva behandlas för AVM-et menar jag..

Annars så är jag innerligt trött på att knapra mina Keppra som jag är tvungen att ta varje morgon och kväll. Jag är helt övertygad om att de är orsaken till att jag ibland kan känna mig lite snurrig och frånvarande. Dessutom så hade jag gärna velat komma igång träningen och nu när vädret är bättre så saknar jag verkligen min ”gubbafotboll” 🙂

Men räknar kallt med att jag skall få klartecken att sluta med medicinen inom en snar framtid så att man börja leva något så när normalt… i alla fall inom de närmsta två åren 😉

Ha det bra tills vi hörs …

Hallå där..

Min blogg har tyvärr blivit hackad , så därför har jag inte kunnat skriva några inlägg under en tid, men nu verkar allt vara återställt igen.  Om ni har fått konstiga mail från mig så skall ni veta att de i så fall har skickats utan min vetskap .. 😉

Jag väntar fortsatt på en kallelse till undersökning för att se om min AVM läker och det har nu gått lite mer än ett år sen jag gjorde min strålknivsbehandling på Karolinska. Kanske skall jag agera själv om dom inte hör av sig, för man vill ju veta om det går åt rätt håll?

Jag mår förhållandevis OK och har inte haft några återfall, men jag antar att det är medicinen som håller det i schack.

Har nu fått uppdrag i Göteborg/Mölndal och man slipper resandet till Norge vilket känns OK, som det är just nu..

Har också försökt återuppta träningen, men det går segt 🙂 Kanske kan det gå lättare när våren närmar sig och det blir lite varmare ute..

Ha det gött tills vi hörs , som vi säger på västkusten 🙂

Jag har inte uppdaterat här på länge så tänkte att det var dags nu. Jag har nu avslutat mitt uppdrag i Norge och det har ju varit nästan två och ett halvt år av massor av saker som har hänt i mitt liv. Det har varit oerhört stimulerande arbetsmässigt och mitt i uppdraget så hände ju det som är orsaken att jag skriver här 🙂

Rent allmänt mår jag rätt så ok, men eftersom jag har dragit ner på träningen så kunde väl allmänkonditionen kanske varit bättre. Sen gör ju medicinerna att jag kan uppleva en slags diffus ”svajighet” ibland i min omvärldsuppfattning.

Sen närmar det sig ju snart ett år sen jag gjorde min strålknivsbehandling på Karolinska och väntar på en kallelse till min första kontroll av mitt AVM. Är lite spänd på att veta om det har hänt något överhuvudtaget. Förhoppningen är såklart att den har börjat krympa för att så småningom försvinna helt. Det jag inte ser fram emot är angiografin som jag måste genomgå. Vad det innebär har jag ju beskrivit tidigare i min blogg och det är verkligen vad man kan kalla ett ”nödvändigt ont” 🙂

Annars, så känns det lite märkligt att inte behöva sätta sig i bilen och åka mot Norge på måndag morgon och vi får hoppas att det snart blir klart med vad jag skall syssla med framöver 🙂

Det lackar snart mot jul och jag kan väl känna att det vore skönt att bara koppla av efter att ha jobbat intensivt ett par år och genomgått det jag beskriver här, men så finns det ju en verklighet att förhålla sig till också..

Be careful out there.. 🙂

Jag inser att det var ett tag sen jag uppdaterade här nu, så här kommer en liten rapport om vad som har hänt under sommaren. Om jag börjar med min ständiga följeslagare dvs AVM-en så finns den nog där och gör sig påmind ibland. Den lurar liksom i vassen hela tiden bl.a. när jag tror att nu är jag helt OK och får för mig att springa eller att jag gör för hastiga rörelser. Då snurrar det till liksom och jag får yrsel eller stickningar, men det går som regel över när jag fått lugnat ner mig lite.  För det mesta tänker jag inte på det alls och det är väl bara den dagliga dosen av mediciner som påminner mig dess existens.

Annars så väntar jag på en kallelse till en första undersökning efter min strålbehandling och tippar att det blir nånstans runt årsskiftet. Lite spänd är jag allt att veta om det går åt rätt håll…

Annars har väl inte sommaren varit något vidare vädermässigt, så det var ju tur att man fick åkt två veckor till Cypern i juli. Det var behövligt, men dessvärre så glömmer man ju fort att man fått lite sol o bad 🙂

Jobbar gör jag ju också och det har fungerat förvånansvärt bra att veckopendla till Norge. Sjukhuset liknar mer ett riktigt sjukhus nu och inte en byggarbetsplats eller instrumentverkstad. Mina projekt har gått bra och nu börjar man se slutet på arbetet där och i november skall det vara klart, sen får man se vart man hamnar.

Be careful out there 😉

Idag är det ett år sen på dagen som jag hamnade på sjukhus och fick min AVM-diagnos. Otroligt vad ett år kan gå fort och vad mycket som har hänt.  Mitt liv har såklart förändrats en hel del och jag har fått lära mig leva med att jag inte är helt frisk. Inte för att jag tänker så mycket på det i vardagen, men sjukdomen gör sig hela tiden påmind på ett eller annat sätt. Senaste månaderna har jag upplevt en enorm förbättring i mitt allmäntillstånd och van med att idrotta och hålla igång, som jag gjort i hela mitt liv så tänkte jag att nu måste jag förbättra min kondition. Jag startade med raska promenader ett par dagar i veckan och bestämde mig för att prova löpträning en dag i veckan till att börja med. Jag har en löpslinga i Norge som är ca 5 km. De två första veckorna inledde jag med ett mellanting, mellan rask promenad och löpning och allt verkade fungera bra. I onsdags i denna veckan bestämde jag mig för att testa gränserna lite och körde i ett lite hårdare tempo, men vad händer? Jo, efter ca 3 km när jag har uppnått en ganska hyfsad puls, så känner jag att jag börjar bli lite snurrig och upplever att jag börjar tappa känseln i höger ben. Jag får såklart en enorm ångest och tvingas avbryta löppasset och sätta mig ner. Detta tillstånd håller i sig i ca 5 minuter och så småningom släpper det och jag kommer tillbaka till något slags normaltillstånd. Sjutton också tänker jag, jag är alltså inte återställd ännu, men det är väl bara att inse att detta tar tid. Ingen kul konstaterande alls, men det är väl bara att kämpa på.. 🙂

Som om det inte vore nog så får jag en fruktansvärd huvudvärk efteråt som drar neråt bihålorna och den sitter fortfarande i nu två dagar efteråt. Men vet inte om det har något samband med det som hände i löparslingan , men misstänker detta starkt då samma sak hände för ett år sen..

Vad har jag lärt mig av detta? Jo att ta det lite lugnare och låta få läkningen ta den tid som krävs..

Efter detta så får jag väl nöja mig med långpromenader 🙂

Ha det gött där ute och nu hoppas vi på en varm och skön sommar 🙂

Ganska exakt för 3 månader sen gjorde jag min strålbehandling på Karolinska och jag måste säga att det har fungerat bra hittills. Då och då känner jag av lite stickningar i höger lillfinger och i höger fot som går över ganska fort, men det kan man ju leva med. Den största oron är ju fortfarande att strålningen inte har haft nån verkan och risken för blödning kvarstår. Något besked om detta får jag inte förrän jag har genomfört en ny undersökning och det vet jag inte när det kan tänkas bli av..

Jag jobbar på som vanligt och försöker tänka så lite som möjligt på min situation, men då och då kommer ångesten krypande och det är väl kanske inte så konstigt.

Det något ironiska i situationen är ju att jag jobbar med att implementera ett system på den radiologiska avdelningen på ett helt nytt sjukhus i Norge och man har så att säga fått testa att bl.a. bli hjärnröntgad i verkligheten. Se bilden från min arbetsplats 🙂

Nu har det gått en månad sen jag genomförde min strålknivsbehandling på Karolinska. I huvudsak ( lite kul uttryck :-)) så har det fungerat bra och det enda jag egentligen har känt efteråt är små kortvariga stickningar i höger lillfinger. De kommer då och då, men det kan man ju leva med.  Annars så jobbar jag som vanligt och nu börjar en intensiv period rent jobbmässigt.

Nu när det har gått en månad så hade jag tänkt att försöka bättra på konditionen också genom att till en början genomföra lite långpromenader och sen kanske börja jogga lite försiktigt.

Nu är det bara vänta och se hur det utvecklar sig  men vet inte ännu när jag får kallelse till kontroll av mitt tillstånd. Man kan ju hoppas att AVM-et åtminstone har börjat krympa lite 🙂

Ha det gott där ute… 🙂

Tisdag 20/1 2015

Kl 14.30 så skrevs jag då in på den Neurologiska kliniken, avdelning R14 på Karolinska sjukhuset i Stockholm.  Jag fick min sängplats i sal 9  och installerade mig.  Under eftermiddagen fick jag gå igenom en massa praktisk information om vad som skulle ske de kommande dagarna och jag fick träffa min doktor Georges Sinclair som gick i genom hela processen med mig och min fru Louise som var med och lyssnade. Han sa att de hade fått all information samt bilder från mina tidigare undersökningar på Sahlgrenska i Göteborg, men de var ändå tvungna att genomföra en ny angiografi och en ny magnetröntgen av huvudet för att exakt säkerställa hur stor min AVM var och var den satt för att kunna säkerställa hur stor stråldos jag skulle få. Så tisdagskvällen blev en lång väntan mot onsdagen då jag skulle väckas tidigt för att dra igång processen. Jag fick en insomningstablett för att kunna sova, men den hjälpte inte så mycket då tankarna for omkring i hjärnan.

Onsdag 21/1 2015

Kl 05.30 så blev jag väckt för att förberedas för dagens alla vedermödor 🙂 . Jag fick en nål instucken i vänsterhanden för att kunna få in bl.a kontrastvätskor in i kroppen.

Första instans blev strålknivsenheten där jag skulle få en s.k stereotaktisk ram monterad på huvudet. Den skruvades in i skallen med 4 skruvar och jag fick lokalbedövning för att det inte skulle göra ont. Den skulle jag sen ha på mig hela dagen. Se bild nedan (snygg va? :-).

När denna sen var på plats så var nästa anhalt att göra en s.k. angiografi dvs man gör ett hål i ljumsken och för upp en tunn kateter via kroppen upp till huvudet. Sen sprutas en kontrastvätska in och så tar man bilder på hjärnan där man tydligt kan se hjärnans blodsystem. Man gör detta under lokalbedövning och är alltså medveten om vad som sker.  Man får dock lugnande medicin, för det kan upplevas obehagligt.

Eftersom jag hade gjort detta tidigare på Sahlgrenska via höger ljumske så visste jag hur detta fungerar och hade väl lite ångest för detta då jag inte upplevde det speciellt angenämnt då 🙂

Man punkterade vänster ljumske på mig denna gång och jag upplevde inte alls samma obehagskänsla som tidigare. Själva proceduren tog ca en timma. När man sen förslöt ingångshålet i ljumsken så använde man en annan metod här på Karolinska jämfört med Sahlgrenska. På Sahlgrenska använde man något som kallades Starclose och här använde man något som kallas AngioSeal som består av en ”täckplatta” som ”tätar” på kärlets insida. Denna hålls fast med en sutur. Allt består av s.k. resorberbart material och försvinner av sig själv inom 60-90 dagar.

Denna metod upplevde jag som mycket behagligare och i princip kunde jag vara uppe och gå direkt, men förra gången så tog det ett par dagar innan jag kunde gå riktigt.

Efter angiografin så rullades jag in på magnetröntgen och fick i ca 45 minuter köra in huvet i en apparat som lät som en gammaldags ångpanna i ljudvolym 🙂 Ljudet förstärktes dessutom av ramen som jag hade monterad på huvudet och trots öronproppar så kan jag lova att detta inte var speciellt angenämt 🙂

Efter detta så rullades jag upp på vårdsalen igen för att vänta på att doktorer och fysiker gick igenom resultaten från undersökningarna. Resultaten skulle sen matas in i datorn som styr strålkniven.

Under tiden jag väntade på att få komma till sista anhalten för dagen dvs själva strålknivsbehandlingen så fick jag lite mat och inte lätt att äta med denna ram monterad på huvudet 🙂

Sen på eftermiddagen var det så dags att rullas ner till strålknivsbehandlingen. Där fick jag innan behandlingen prata med min doktor Georges Sinclair som hade gått igenom resultaten. Han berättade att min AVM var lite större än man först hade trott. Den var 30x25x20 mm och satt väldigt nära rörelsebarken på vänster sida bak i huvudet. Eftersom den satt så känsligt till så kunde man bara ”köra” med halv stråldos för att inte riskera att skada vitala delar som berörde kroppsdelar på höger kroppshalva. Men han ansåg att man kunde behandla hela AVM-et.

Sen var det så dags att rullas in och jag fick en hjälm med 192 hål monterad på min stålram och stråltiden var exakt en timma. Under tiden jag låg där fick jag lyssna på musik och valde ”Lugna favoriter” :-).  Denna behandling var i princip ljudlös och det mesta jobbiga var att ligga i en timma och försöka räkna ut hur lång tid som var kvar. Jag kunde kommunicera med sköterskan Ingela hela tiden. Jag fick besked av henne att proceduren kunde avbrytas när som helst och återupptas om jag så ville. Men jag körde på, för jag ville få det gjort 🙂

Efter behandlingen så monterades ramen av och jag blev bandagerad runt huvudet för att sen rullas upp på avdelningen.

Efter att ramen tagits av och bedövningen börjar släppa sig fick jag den mest djävulska huvudvärk jag nånsin haft. Jag fick värktabletter i flera omgångar och det tog ca 2 timmar innan det släppte.

Efter detta så skulle jag få ligga kvar på sjukhuset över natten för att man kan få en reaktion på strålbehandlingen inom 12 timmar.

Torsdag 22/1 2015

Sov inget vidare på natten men det kanske inte är så konstigt. Kände inga reaktioner på morgonen, men såklart var man lite vimmelkantig och mör, så efter check och frukost så var jag klar att skrivas ut för hemfärd.

Det kommer sen att ta upp till 3 år innan jag får besked om behandlingen har gett effekt och under tiden kommer jag att få gå på regelbundna kontroller.

Jag måste säga jag under de tre dagarna på Karolinska fick toppenvård av en enormt trevlig personal och t.o.m maten var perfekt 🙂  Svensk vård som den är på Neuro på Karolinska måste vara i världsklass och jag vill rikta ett stort tack till personalen där. Ingen nämnd och ingen glömd, men några fick jag med på bild i alla fall innan jag åkte hem 🙂

Då har jag fått kallelse till strålknivsbehandling på Karolinska i Stockholm. Det gick fortare är jag trodde och det blir den 20-22 januari. Tre dagar på sjukhus får man väl stå ut med för att förhoppningsvis bli botad från AVM-en 🙂
Det verkar som det blir hela kittet som gäller för mig dvs jag skall både genomgå en angiografi och magnetröntgen innan själva strålningen för att säkerställa hur mycket och var strålning skall ges.
För lite mera info om hur strålknivsbehandlingen går till så har jag skapat en ny flik i menyn på denna sidan.
Nu är det bara att sätta igång och ladda för det… 🙂

Idag blev det då bestämt att jag skall genomgå en s.k. stereotaktisk strålning på Karolinska sjukhuset i Stockholm i början på nästa år. Jag hade ett bra samtal med biträdande överläkaren Georges Sinclair som förklarade vad som kommer att hända. Det blev mer omfattande än vad jag hade trott. Det kommer att bli tre dagar på sjukhuset och jag kommer att få genomgå en angiografiundersökning igen, vilket jag hade hoppats att skulle slippa, eftersom jag inte upplevde det som nån speciellt angenäm historia när jag gjorde det i somras på Sahlgrenska. Men vad sjutton, måste man så måste man.. 🙂
Dom vill behålla mig en extra dag för observation ifall det skulle bli några komplikationer. Men jag är hoppfull och tror detta skall gå bra och doktorn sa att ca 80% brukar bli bra efter denna typ av behandling och skulle det inte lyckas så kan man göra det engång till, men det hoppas jag att jag slipper…
Så nu är det bara att vänta på exakt datum och ladda för detta 🙂

Be careful out there…

I denna vecka är det ett halvår sen jag fick min AVM diagnos och jag kan väl på ett sätt tycka att det har gått väldigt lång tid för att komma till behandling och på ett annat sätt har tiden gått väldigt fort…
Statusen nu är att jag på onsdag den 10 december skall ha ett inledande planeringssamtal om hur och när min strålbehandling skall genomföras med en läkare på Karolinska.
Jag hoppas att jag efter det samtalet får veta mera…

Igår så var det exakt 5 månader sen jag råkade ut för min AVM. Det har såklart varit upp och ner, men livet måste ju gå vidare. Väntar fortfarande på besked från Karolinska om när de kan ta emot mig och genomföra strålningen. Det är denna ovisshet som tär, man kan ju inte låta bli att fundera på det värsta scenariot när man har det minsta lilla ont i huvudet. Jag försöker dock inte tänka på det allt för mycket och försöker leva så normalt som möjligt. Jag flög också för första gången, då jag och Louise var i London på en långweekend. Det fungerade alldeles utmärkt, men var såklart lite orolig innan take-off. Nu väntar jag bara på ett besked och kommer att jaga dom nu eftersom tiden bara går. Dom i detta fallet är Sahlgrenska och Karolinska ifall nån undrade 😉
Ha det gött därute…

Då har man vandrat ett litet steg till i sjukvårdens katakomber. Detta kan bli en lång resa känns det som.. 🙂
Jag var som sagt på ett besök på jubileumskliniken på Sahlgrenska den 30 september och nu har jag fått besked att jag kommer att bli remitterad till Karolinska i Stockholm för att eventuellt genomföra den stereotaktiska strålningen. Jag säger eventuellt eftersom de behöver ”säga sitt” om saken där uppe. Så jag gissar att det blir några vändor dit upp också och när det blir har jag ingen aning om. Börjar kännas lite segt, men får akta mig för att inte bli för gnällig, nu gäller det att hålla humöret uppe.. 🙂 Har också kollat två landskamper med det svenska fotbollslandslaget i helgen och det var nog inte bra för blodtrycket, för något sämre än dessa två landskamper har jag nog inte upplevt i tävlingssammanhang med ett svenskt fotbollslandslag, men AVM-et kanske har satt sig på minnet också, vem vet?:-)
Jag har också checkat med min ”ordinarie” neurolog om vad jag får och inte får göra under tiden. Håll koll på blodtrycket, det är absolut viktigast säger han hmmm, vet inte om jag vågar kolla på nästa landskamp :-).
Några positiva saker fick jag besked om i alla fall. Jag får flyga om jag har lust till det (i ett flygplan alltså ;-)) och jag får även motionera lite lätt dvs löpträna ”lite lagom ansträngande” hmmmm
Däremot får vi vänta ytterligare ett par månader med bilkörningen och får alltså spendera lite mera tid på tåget till Norge..
En ny rapport kommer när jag vet mera, ..och… ”be careful out there” 🙂

Nu inser jag verkligen vad uttrycket ”att välja mellan pest eller kolera innebär” 🙂
Idag var jag kallad till läkarbesök på Jubileumskliniken på Sahlgrenska och fick träffa en helt underbar läkare, som jag hade ett mycket bra samtal med. Att jag ändå gick ifrån besöket med en konstig känsla av förvirring känns lite märkligt. Låt mig förklara så att ni förstår.
Som jag tidigare skrivit här så har jag ju gått och väntat på att få en tid för behandling med strålkniv och den möjligheten finns i allra högsta grad kvar, men efter mötet så finns nu alternativet att inte göra något alls dessutom.
Doktorn förklarade för mig att det finns alltid en risk med strålbehandlingen som gör att man kan skada frisk vävnad i hjärnan som kan leda till komplikationer. Detta måste ställas mot risken för blödning. Risken för blödning har någon räknat ut 🙂 är 105 minus åldern och i mitt fall alltså 105-56= 49% . Alltså lite bättre än fifty-fifty alltså 🙂
De två möjligheterna kompliceras dessutom av att strålknivsbehandlingen inte kan genomföras på Sahlgrenska utan får i så fall göras på Karolinska i Stockholm eftersom den strålkniv (en ganska komplicerad utrustning) som finns i Göteborg har gått sönder…
Dessutom så behöver läkaren på jubileumskliniken konferera med sina kollegor på Karolinska om och hur det kan göras…:-) Svar om detta hoppas hon kunna ge mig i nästa vecka..
Låter det förvirrat? Ja , och så känns det i mitt huvud just nu.. 🙂
Be careful out there 🙂